Arbetslivets l‰ngd – om studier, debutålder och uttr‰desålder

En genomsnittlig svensk 15-åring kommer att gå tre år i gymnasiet och ta studenten. Ofta
följs detta av åtminstone något eller några års studier. En stor del av ungdomarna avlägger
någon typ av eftergymnasial examen. Det är då inte bara fråga om flerårig akademisk
utbildning vid universitet och högskola – även en hel del av de kortare yrkesutbildningarna
sker efter studentexamen.

I genomsnitt debuterar de unga i arbetslivet vid 22-23 års ålder. Då menas arbete av mer
varaktigt slag. Arbete under kortare tid än halvtid och arbete enbart under feriemånader
har räknats bort i beräkningen. Kvinnornas debutålder är nästan ett år högre än männens.
Kvinnor ägnar sig numera i större utsträckning åt eftergymnasiala studier än män.
Debutåldern är inte nämnvärt högre nu än den var i senare delen av 1990-talet. Dessförinnan
hade det skett en radikal höjning i debutåldern (på 2-3 år) som resultat av krisen i
ekonomin i början av 1990-talet. Den ungdomsarbetslöshet som då bröt ut framkallade en
utbildningsboom, bl.a. genom att gymnasieskolan blev treårig för alla utbildningar och att
allt fler också sökte sig till skolan. Arbetsgivarna har anpassat sig till förändringarna genom
att höja utbildningskraven.

Även efter 1990-talskrisen har det varit vissa konjunkturvariationer i debutåldern. Efter
2008 års finanskris steg debutåldern under 2009 och 2010. Under de närmast föregående
högkonjunkturåren, 2007 och 2008, var debutåldern däremot den lägsta sedan tiden före
1990-talskrisen.

Det stor spridning i de individuella debutåldrarna. Inte förrän vid 27 års ålder har etableringen
nått så långt att 75 procent har sysselsättning, den s.k. etableringsåldern. En del
drar ut länge med studierna, och varvar dem kanske med arbete och studier utomlands.
Ett problem som vuxit under de senaste åren är att andelen unga som varken studerar eller
arbetar är hög. År 2009 var det 15 procent i åldern 20-25 år som varken studerade eller
arbetade.

Vid 40-50 års ålder når arbetskraftsdeltagandet sin högsta nivå. Från 50-årsåldern börjar
en långsam men så småningom snabbare nedgång att ske. Orsakerna är flera – till en början
är det främst att individerna förtidspensioneras av hälsoskäl med hjälp av sjukersättning.
Mot 65-årsåldern får även andra skäl, t.ex. önskan om mer fritid som äldre, en mer
framträdande plats. Genomsnittåldern då människor lämnar arbetslivet – utträdesåldern –
är ca 63 år, ett halvår högre för män och ett halvår lägre för kvinnor.

Utträdesåldern är påtagligt högre för personer med hög utbildning än för dem med lägre.
Med hög utbildning följer i regel ett arbete som är mindre fysiskt påfrestande och ofta
också ett som är mer stimulerande intellektuellt. Den stigande utbildningsnivån – inte
minst hos 1940-talskullarna jämfört med tidigare generationer – har bidragit till att utträdesåldern
stigit sedan 1990-talets mitt, även om ökningstakten har dämpats på senare tid.

Just vid 65 års ålder sjunker arbetskraftsdeltagandet kraftigt – denna ålder är sedan länge
etablerad som ”pensionsåldern”. Det är visserligen inte så få som fortsätter att arbeta, ofta
på deltid, trots att de tagit ut sin ålderspension. Vid 70 års ålder är det dock mindre än var
tionde person som arbetar, oftast bara med små tidsmässiga arbetsinsatser. Andelen är här
betydligt högre för män än för kvinnor.

Skillnaden mellan den genomsnittliga utträdesåldern och den genomsnittliga debutåldern
är drygt 40 år. Detta tal är arbetslivets genomsnittliga längd för de 15-åringar som idag
påbörjar sitt vuxna studie- och arbetsliv, och som år för år antas genomlöpa de genomsnittliga
procenttal för arbetskraftsdeltagandet i olika åldrar som råder i nuläget (2010).
Det är alltså fråga om arbetslivets förväntade längd i ett tänkt ”fortvarighetstillstånd” med
konstant stuktur framöver i arbetskraftsdeltagandet.

De individer som nu är i 70-årsåldern och nästan helt lämnat arbetslivet har i verkligheten
arbetat längre. De föddes omkring år 1940 och började oftast sin förvärvsaktivitet i mitten
eller slutet av 1950-talet. Män födda 1940 kan uppskattas ha arbetat 43,5 år i genomsnitt.1
Yngre generationer kommer kanske att arbeta under färre år, vilket man ju ännu inte kan
veta så mycket om. Men redan vid 35 års ålder har t.ex. 60-talisterna tappat ca 2 arbetsår i
förhållande till 40-talisterna, till följd av bl.a. längre utbildningstider, m.m. De skulle å
andra sidan naturligtvis kunna återställa balansen genom att höja sin faktiska genomsnittliga
utträdesålder med 2 år. Det reformerade allmänna pensionssystemet har konstruerats
så, att de ekonomiska incitamenten för att arbeta längre är starkare än i det gamla
folkpensions- och ATP-systemet.

Vad som trots allt är tämligen säkert är att yngre generationer kommer att åstadkomma ett
större produktionsresultat än äldre generationer. Välståndsökningen genom produktivitetstillväxt
i ekonomin har hittills många gångar om kompenserat för det bortfall av arbetstid
som bl.a. de längre utbildningstiderna medfört. Just utbildningen har varit en av de
allra viktigaste faktorerna bakom produktivitetstillväxten.